Med skogen som arbetsplats

Med åren blev leken i skogen något mer. Glädjen och viljan att röra sig utvecklades till en allt starkare passion – som tagit henne till världstoppen.

– Jag kunde ta på mig skidorna hemma och följa skoterspåret direkt till träningen när jag var liten. Nu inser jag hur lyxigt det faktiskt var, säger hon.

I dag är Jonna Sundling 30 år och med sina OS- och VM-guld i sprint är hon den just nu mest meriterade skidåkaren i det svenska längdlandslaget. Framgångssagan började i den norrländska skogen, där hon än i dag helst befinner sig med skidor, rullskidor eller löparskor.

– Tänk att jag får ha skogen som min arbetsplats! Att skidåkning är mitt jobb gör mig så tacksam – särskilt de senaste åren har jag ofta tänkt: ”Wow, det här är på riktigt”, säger hon.

Trivs bäst i svenska skogen

Tränings- och tävlingsresor har tagit henne på många minnesvärda turer ut i världen, ofta med slående vackra landskap som kuliss.

– Men jag trivs nog ändå bäst i den svenska skogen. Och det är verkligen sant! Jag känner mig så hemma på svensk mark och njuter av att få ta på mig löparskorna och springa ut ensam, känna dofterna och höra fåglarna. Visst är det fantastiskt att komma ut och se annan natur, som i Alperna. Men jag och min sambo var i schweiziska Davos i jul och då åkte jag bara på tills han påminde mig att stanna och njuta av utsikten.

Hon skrattar vid minnet av hur lätt det är att bli blind för en vacker omgivning, men förmågan att fokusera är också det som har tagit henne till den idrottsliga toppen. Hon är den enda svenska åkare på damsidan som tagit fyra (i skrivande stund) VM-guld. På herrsidan har hon bara legendaren Gunde Svans sju VM-guld kvar att slå.

Skidspåret var inte givet

Med framgångsfacit i hand kan det vara lätt att tänka att idrottsvalet var givet. Barndomens kravlösa åkning utvecklades till ett intresse, men det var ändå inte självklart att hon skulle följa just längdskidspåret. Fotbollen lockade också, och styrketräning på gym. Mamma Marie anlitade en personlig tränare åt sin unga och ivriga dotter så att hon skulle lära sig att göra rätt och undvika skador.

– Jag har alltid gillat att röra på mig. Sitta still är inte min grej. Jag tänkte på det när jag stod i vallaboden häromdagen, hur mycket jag tycker om att arbeta praktiskt och fysiskt. Jag skulle nog hellre springa i skogen tre timmar med nollgradigt och regn än att tvingas sitta med papper på ett kontorsjobb, säger Jonna Sundling, och skrattar till igen.

När det var dags för gymnasieval var hon slutligen på det klara med att längdskidsporten var hennes främsta kall och under tiden på skidgymnasiet i Lycksele växte tron på att hon skulle kunna utvecklas, rejält. Den tydligaste brytpunkten inträffade vid junior–VM i Val di Fiemme 2014 när hon tog hem guldet i sprint. Enligt vissa kommentatorer ”pulveriserade” hon motståndet.

– Det var mitt sista år som junior, jag såg att jag hade min chans och så gick det så bra. Resultatet visade mig svart på vitt att sprint var min grej, att jag hade bra potential och möjlighet att utvecklas och bryta ny mark. Jag fick ett självförtroende som jag hade saknat och det gav mig motivation, säger Jonna Sundling.

Mot nya mål

Vyerna vidgades och efter gymnasiet år 2015 flyttade hon till Östersund, nära flera andra elitskidåkare och fina träningsmöjligheter. Men det fanns ett orosmoln. Det värsta en atlet inom uthållighetssport vet är att bli sjuk och det blev Jonna Sundling hela tiden. En tillvaro med över 60 sjukdagar per säsong höll på att sätta stopp för karriären när den precis hade börjat. Den kontinuitet i träningen som krävs för att hela tiden bli bättre var svår att upprätthålla. År 2017 fick hon till slut genomgå en operation för att ta bort halsmandlarna och därmed slippa en stor del av de infektioner som hon ständigt drabbades av. Och det har hjälpt.

Året därpå tog hon sin första världscupseger i sprint i norska Lillehammer. I december 2024 tog hon sin tionde, på samma plats.

– De gånger jag har vunnit stora lopp känns alla sjukdagar, skador och operationen som småsaker. Vem bryr sig, liksom? Sjukdagarna kan slänga sig i väggen för då vet jag att det har varit värt det.

Parallellt med sprintframgångarna har hon också börjat ta sig an längre distanser, med goda resultat. Skidåkningen är så mycket mer än segeryra och medaljer för henne.

– Den ger mig så mycket glädje tillbaka. Precis som när jag var liten älskar jag att få känna mig stark och röra på mig. Och så får jag lära känna så många nya personer, se så många platser och uppleva olika kulturer. Jag önskar att fler fick det, för det har utvecklat mig som människa väldigt mycket. Och när jag tänker på att det inte alltid kommer att vara så här så känns det lite ledsamt, säger hon.

Håll utkikt, i april släpps senaste numret av Wood Magazine där artikeln släpps i sin helhet. Prenumerera på Wood Magazine här!

Text: Jennie Zetterqvist

Foto: Kristofer Lönnå